Hur ska jag gå hem, när det alltid är så här. Jag vet du kommer se på mig så där.
saknad är en otroligt påfrestande känsla.
jag trodde aldrig att jag skulle sätta mig i en sådan situation igen. för jag vet hur jag blir.
jag och seperation går fan inte hand i hand, det kommer de nog aldrig att göra heller.
men det ska väll aldrig vara lätt och enkelt? alltid ska de finnas små hinder på vägen. det är så typiskt.
jag lovade mig själv att inte gråta, men det är lättare sagt än gjort.
nu har han åkt . och halva jag är borta. när han var här glömde jag mina jobbiga tankar och bekymmer. direkt när han hade åkt så kom de sakta tillbaka. och den enorma ensamheten kom ikapp mig. när vi sa hejdå i bilen så var det sjukt jobbigt och krokodiltårarna forsade ned över mina kinder. jag gick av hos mina föräldrar där tårarna kom ikapp även en gång till. sen när jag kom in i min lägenhet och jag insåg att han var borta så brast det igen, värre än innan. tomheten är så påtaglig. det är sjukt att en enda människa kan fylla ett rum så man mår så sjukt bra. och nu är han så långt borta igen.
klart att skälen till mina tårar är de ovan. men jag har alltid haft sjukt svår seperationsångest. jag vet inte varför. när johan jobbade i Norge så grät jag i stort sätt varje gång han åkte. om han inte åkte på morgonen då jag var för trött för att fatta.
det är jävligt jobbigt. och ändå lär jag mig aldrig.
nu är det 9 dagar tills vi ses igen. tills dess är det väldigt mycket jobb jag har framför mig. men jag har även gått och blivit förkyld igen.. så jävla drygt. så imorgon ska jag vara hemma och krya på mig. hoppas att kunna jobba på onsdag.
skönt att ha skrivit av sig lite. nu ska jag ringa Johan och höra hur det går för honom med bilkörningen. sen blir det sängen, är enormt sleten efter allt hostande, nysande och vändningen av dygnet.
puss på er.
test Filed under Okategoriserat | Comment (0)Leave a Reply